Glädje i Hamnparken
Där stod och satt de igen, mina absoluta favoriter bland nu turnerande band. Jag inser att jag är mer subjektiv än objektivt kritisk när detta skrivs, för jag är fortfarande gripen av den spelglädje och entusiasm Gillan och grabbarna visade igår. Dock saknade jag "Black Night", som spelades på de andra skandinaviska scenerna dagarna före. Hade Gillan sparat lite på sitt skojiga mellansnack, så hade mer musik hunnits med, men å andra sidan var snacket underhållande och så bråttom att avsluta konserten hade de inte behövt ha.
Den killen som recenserade Skanderborg håller jag inte med när han omtalar Morse som en bluesgitarrist mer än rockgitarrist. I mitt tycke är det svårt att hitta en mer allround gitarrist som kan kombinera känsla, teknik, gehör och uppfinningsrikedom i improviserandet som han! Visst hade det varit kul om Blackmore varit med, men det är nog mer av nostalgiska skäl jag tycker det. Nu blir det ytterligare en dimension i lyssnandet av de låtar man hört otaliga gånger på skiva. När han se´n drar i gång 'jukeboxen' med evergreensriff av t.ex. mina idoler Beatles och Led Zeppelin ryser det i mig. Samspelet och glädjen mellan Morse och övriga i jammet av "You Really Got Me", m.m. är härliga att bevittna.
Don Airey gör ett kanonvikariat för maestro Lord. Få gånger under kvällen tänker jag på att Airey faktiskt inte normalt tillhör bandet och då inte för hans spel, utan för pärmen som han sneglar i, den något osäkra blicken och polarnas uppmuntran. Mycket duktig ersättare.
Glover och Paice gör vad de ska och det räcker. Tack förresten för plektrumet, Roger!
Gillan for president!
Jag längtar redan till nästa gång och önskar då en längre konsert med fler nya låtar och andra gamla som komplement till 'hitsen'.
[ reviews | the highway star ]