Jag säger bara en sak...
DP REGERAR FORTFARANDE HÅRDROCKSSCENEN!
Bättre än någonsin. Hela bandet i toppform. Detta e något annat än tiderna med Blackmore detta... På hans tid så hade dom ju inte hälften så roligt på scen. Inget ont om Blackmore, tvärtom. Ritchie är min stora idol, hjälte och framför allt inspiration, inte bara hans mäktiga spel, utan även hans image. Nä, all heder åt Blackmore, men man märker att bandet verkligen har råkul och älskar vad dom gör...
Steve Morse var bättre än vanligt. Han har verkligen utvecklats genom åren i DP. Hastighet, säkerhet, känsla, ja allt. Han skrattade sig bokstavligt i genom hela konserten, och publiken njöt också i fullo. När improvisationen kom och Gillan och Morse hade sin lilla duell, det var verkligen Deep Purple när det är som bäst... Alla hade väldigt kul, och det var verkligen show...
Gammla klassiker som "Woman From Tokyo", "Lazy" och "Highway Star", blandat med nya fräscha låtar som "Ted The Mechanic" och den nya "Well Dressed Guitar", som Steve tydligen hade skrivit rätt nyligen...
Vad gäller Jon Lords ersättare Don Airey så är jag possitivt förvånad. Airey höll Purple-måttet till fullo, men verkade dock vara lite osäker. Väldigt bra...
Gillan. Ja, det är igentligen allt man behöver säga. Lika bra som alltid, men dock i bättre och fräschare form än innan. Grym på scen.
Glover och Paice var helt som dom skulle. Fina solon och härliga att se på scen.
Det enda som kanske sänkte kvällen lite för mig var att jag, efter att ha stått på främsta raden halva konserten, blev borttryckt av någon annan galen supporter som sedan tog min plats. Det som störde mig mest med det var att just han fick Steve´s plektrum. Skulle jag bara ha hållt kvar min plats så skulle plektrumet varit mitt...Jaja. Life Goes On, och nu har jag nånting att leva på tills nästa gång hjältarna kommer till Sverige...
En definitiv fullpoängare. Underbart...
[ reviews | the highway star ]